Ja det händer mig allt för ofta just nu. Att jag bara vill bryta ihop å gråta en skvätt, ja ni har liksom läst det förr.
Men när man timme efter timme, kväll efter kväll kämpar för å få liiiite tid för sig själv för å ladda batterierna inför natten, eller bara få plocka iordning på hemmet utan en unge på armen, få nånting gjort överhuvudtaget, men helt utan resultat, ja då vill man bara ge upp!
Många gånger undrar jag va jag gett mig in på! Jag som ändå tycker att jag är en stark person bryter som sagt ihop var och varannan kväll.
Kärleken till barnen är det inget fel på alls, dom är självklart det absolut bästa som hänt mig å bla bla bla, ni vet den där visan om hur underbara barn är.
När Mathias dessutom bråkar sönder mitt huvud på dagens blir det värre. Vi hade besök förut, å han beter sig illa som vanligt just nu emot andra barn å slåss å puttar å har sig så man bara får bråka med han, såååå tråkigt! När hälften av barnen skriker av ilska å hälften för att dom är rädda så känns d som om huvudet ska sprängas.
Att gå å lägga sig varje kväll med motiveringen att det är ingen idé jag är vaken - den suger...