Jag tänker att jag skriver detta medan minnet är intakt:)
Det är så skoj att ha efteråt att läsa så då kan jag lika gärna dela med mig.
Det hela började på torsdagen då jag hade ett besök inbokat hos spec mvc och fick där besked om att komma
in till förlossningen redan på fredag för att testa ett nytt sätt att sätta igång det hela på.
(inte nytt, men något dom inte testa på mig sist)
7,30 var vi där och fick göra alla undersökningar man ska göra innan och sedan fick man ett rör uppkört in genom modermunnen in i livmodern. I toppen av det röret var en "ballong" som fylldes med vätska för att sedan sakta men säkert dras ut så att tappen skulle försvinna.
Det tog ett par timmar men gick ändå ganska fort innan den ploppa ut. Alltså funkade det.
Värkstimulerande dropp sattes in och sakta sakta kom värkarna. Inte starka, men dom kom.
Vi höll på och bara vänta å vänta fram till 19 ungefär, hände inte mkt.
Fick besked om att dom funderar på att avbryta för att vi ska få sova och sedan börja om igen imorrn, men nya försök.
Där bröt jag ihop lite. Orkar inte försöka gång på gång utan resultat. Trots på många timmar nu av värkar så hände det
inte mkt. Låg stilla på öppen 5 ungefär. Kl 21 skulle jag undersökas för vidare besked.
Då satte kroppen igång. Från 20-tiden satte starka värkar. Fruktansvärda onda hemska värkar.
Jag tjöt, skrek, försökte andas, testade lustgas, fick morfin och gjorde vad jag kunde. Det var ju detta jag ville fram
till, om det nu funkar. Hade ändå starka värkar varannan minut som varade ca 60 sekunder varj gång, så hoppet fanns.
Vid tolv orkade jag inte mer utan fick ryggmärgsbedövning som är en fruktansvärt bra grej.
Undersöktes då igen och vi hoppades alla på att dessa hemska timmar gett resultat, men +-0.
Bröt ihop lite halvt igen, men lyckades med hjälp av bedövningen sova/vila lite. Värkarna fortsatte och vi hoppades
fortfarande, men det hände igenting.
Besultet som nu togs va att stänga av droppet för å se va kroppen själv ville. Å det var ganska tydligt.
5 min efter droppet stängdes av försvann allt va värkar heter.
Det vvar här både jag å läkaren tyckte att det räckte, nu hade vi verkligen försökt och nu orka jag inte mer.
Planerat snitt. In i duschen, upp till operation å jag skulle iallafall få vara vaken.
narkosläkaren kom och vi försökte, försökte och försökte sätta den där jävla bedövningen, men det gick inte. Just denna
nerv sitter tydligen himla illa på mig så det gick inte.
Här bröt jag ihop igen. Jag ville ju inte sova.
Dom gjorde ett försök med att ge mer EDA  och lokalbedövning för att jag skulle få va vaken och det gick bra först.
Jag va vaken när dom börja snitta. Hörde hur dom klippte och böka där i magen, en d gjorde inte ont.
Tills dom kom in i magen, bukhinnan. Dit hade visst inte bedövningen nått å jag bara skriker å känner allt dom gör, hemskt.
Då gick det såklart fort igen, va ju tvungen att bli sövd, fort. Så jag fick somna in, Fredrik fick gå ut och då
kunde dom fortsätta.
10,57 tittade det iaf ut en liten flicka som hade 10 jobbiga första minuter i livet, men frisk.
Det är bara inse, jag kan inte föda barn. Det är tydligen nått oförklarligt som säger att min kropp inte kommer längre än dessa 5 cm, tyvärr. Så nu vet jag, blir det fler barn så blir det snitt direkt.
Därimot gick operationen väldigt bra. Såret är fint, jag känner mig ganska pigg och vi va hemma redan 2 dygn efter snittet.
Jag är självklart fruktansvärt glad över min fina lilla dotter som är alldeles fantastisk.
Lite ledsen för att det igen blev som det blev, men ändå med en ok känsla i kroppen.
Nu ska jag njuta och kämpa på med livet som halv rörelsehindrad 2-barns mamma.

.

Här träffar flickan en nersövd mamma...