Min höggravida kropp och min höggravida hjärna pallar inte riktigt flera timmars  kamp emot trots. Hmmmmm

Nere klättrar han, jävlas och skriver att han vill sova. När vi går upp vill han göra allt annat än sova. Klättra, skrika, hoppa, leka, trampa på mig, sparkas, slåss, ja allt du kan tänka dig.

1,5 timme senare har han tjutit, jag tjutit, han skriker, jag skriker, han ropar på pappa, jag ropar på pappa, ja allt, haha! Det är verkligen inte läge för sånt just nu...

Jag vet att det inte blir bättre eller lättare av att man själv hetsar upp sig, men ja, just nu går det liksom inte hålla inne. men jag försöker och tycker d går ganska bra:) Jag håller humöret och tålamodet uppe så gott det går.

men som tur är går det över efter en stund. han är lugn, jag är lugn..

Och det bästa av allt är att så fort han somnat och man tittar på han så vill man knappt gå därifrån. Då har man glömt allt som hänt och hur trött man nyss var och känner bara en stor kärlek... <3

Även här sätter hormonerna in, fast år andra hållet...

Åå, han kan gnälla hur mkt han vill, det slutar ändå med att jag känner denna enorma kärlek!!!